UNIKABOXEN spanar in Mälardalens medeltidskyrkor och andra fornminnen.

Startade tidigt från Kungsholmen denna lördagmorgon och tog Essingeleden söderut för att vid Albyrondellen svänga av för att fortsätta på gamla riksettan mot Södertälje. Efter bara några hundra meter dyker det första Kristna minnesmärket upp. Botkyrka kyrka. Kyrkan byggdes för att hedra och minnas S:t Botvid och hans mission i Mälardalen och skärgården. Botvid dog någon gång kring 1120 och hans bror Björn byggde år 1129 en stavkyrka i trä på Hammarby gårds ägor nära sjön Aspen i nuvarande norra Botkyrka. Träkyrkan ersattes av Bothwidiia Kirkia, en stenkyrka i romansk stil med rundbågefönster och absid. År 1176 invigdes kyrkan av Stefan av Alvastra, Sveriges förste ärkebiskop i Uppsala stift tillsammans med Vilhelmus, biskopen i Strängnäs. Redan innan hade relikerna av S:t Botvid flyttats från Salems kyrka, där Botvid begravdes. Förlusten av relikerna gjorde att den kyrkan tappade status och enligt folklig tradition torde namnet Salem ha sitt ursprung i Slem och starkt förknippad med händelsen. Den slemma kyrkan, i betydelsen uslel, fattig, gammal. På 1600-talet gjordes en namnändring för att snygga till ortsnamnet och kyrkan fick sitt nuvarande namn samt en konstruerad berättelse om Jungfru Salema, som enligt den dåvarande kyrkoherden Olaus Achatii Wallenius hade grundlagt kyrkan.

Områdena kring kyrkorna är fulla av fornminnen, som ger en bild av Mälardalens betydelse redan under yngre järnålder, men framförallt i brytningstiden mellan vår Vikingatid och medeltiden. Stenkyrkorna som ersatte de gamla träkyrkorna förseddes gärna med ett attribut från den gamla ordningen. Runstenarna var ett bekant utrycksmedel som utnyttjades flitigt för att skapa folklig förståelse och anhängare till det nya. Även om den Kristna medeltiden anses ha sin början 1050 i det vi idag kallar Sverige var det en långdragen process att få alla med sig, samtidigt som det ständigt fanns ett yttre hot på andra sidan Östersjön, där den gamla ordningen forfarande dominerade. Stenkyrkorna blev ett sätt att effektivare försvara sig mot både inhemska och utländska angripare.

Ytterenhörna Kyrka

Kyrkan ligger i byn Tuna på Enhörnalandet i nuvarande Södertälje kommun och härrör i sina äldsta delar från 1100-talet. Från början har kyrkan haft två torn; det ena över koret – något mycket ovanligt i den här delen av landet. Kyrkobyggnaden ligger högt och har dominerat landskapet mer än idag, när den delvis skyms av kyrkogårdens stora träd. Byggnaden är sedan 1939 ett kyrkligt kulturminne.

På kyrkogården står en runsten Sö 190.
Stenens material är röd sandsten och ornamentiken går i så kallad Ringerikestil. En konstriktning som förekom i Norden under yngre vikingatid och uppkallad efter ornamentiken på runstenar i Ringerike i Norge. Karaktäristiskt för stilen är att motivet, som ofta har karaktären av ett stort djur, är kringvärvt av utdragna vimplar med inrullad spets och med rundlar eller spiraler som sammanfogande element. Den här stenen är daterar den till tidsperioden 1020-1050 och har ett för stilen karakteristiskt om än ovanligt bildmotiv som föreställer en krigare som med vapen i handen strider med ett stort lejonliknande djur. Diffust skymtar detta på bilden till höger. Kring den dramatiska scenen ringlar en mer traditionell runorm med koppel. Tidigare har stenen legat som tröskelsten till kyrkans vapenhus och därför har stora delar av ristningarna slitits ner och utplånats. Inskriften lyder i översättning:

Anund och Svarald och Finnvid läto resa denna sten efter Ögisl, sin fader, och Björn efter sin broder. Gud hjälpe hans ande. Torbjörn ristade runorna.

Invid kyrkan återfinns två andra kulturminnesmärken. Vid grinden in till kyrkogården ligger två stenhällar med hällristningar, de så kallade Hällarna från Tuna. Fyndet som ursprungligen bestod av tre stenar upptäcktes 1898 ungefär 400 meter väster om kyrkan. De flyttades först till Lövsta gård men 1992 placerades två av dem åter vid muren kring kyrkan. Den tredje stenen med skålgropar överfördes till Skansen i Stockholm. Det antas att alla de tre stenarna tillhörde samma hällkista. Hällarna är daterade till bronsåldern, vilket för Norden innebär någonstans i tidsspannet 1800–500 f.Kr. På hällarna finns skålgropar och ristningar, föreställande skepp och skoavtryck, som ger oss en antydning om ortens betydelse i en fjärran avlägsen tid. På andra sidan Enhörnavägen finns en tiondebod, som berättar en något mer greppbar historia om hur kyrkan och förvaltningen finansierades under medeltiden. Tionden infördes i Sverige år 1200 och var den skatt som skulle betalas till kyrkan av bönderna. En skatt som betalades i jordbruksprodukter.

Överenhörna Kyrka

Kyrkan är belägen i den nordligaste delen av Enhörnalandet och härrör i sina äldsta delar från 1100-talet eller möjligen början av 1200-talet. Från början tillhörde kyrkan den kungsgård, den Husaby*som låg på platsen. Det som idag är Ekensbergs säteri. Dåtidens långhus mätte cirka 75 m² vilket var större än andra, närbelägna kyrkor. I öster fanns ett lägre, kvadratiskt kor och i väster ett ganska smalt torn. Klockorna hängde sannolikt i en fristående klockstapel. Under 1400-talets slut slogs kyrkans två västra valv vilka till stor del präglar kyrkan interiört. Så sent som på 1680-talet hade den inte påverkats av den nya tiden och reformationen, utan hade fortfarande kvar sin medeltida utformning.

*Ordet husaby är i fornsvenskt lagspråk känt som beteckning på en kungsgård, där en representant för kungen bodde. Husabyinstitutionen dateras vanligen till slutet av vikingatiden och början av medeltiden, kanske främst till 1000- och 1100-talen. Namnet Husaby, i modern tid med varianter som Huseby, Husby, förekommer med ca 70 representanter i Sverige. Rikligast är namntypen företrädd i Mälarlandskapen, främst i Uppland med 25 namn, och i anslutning därtill i Närke och norra Östergötland. Enstaka Husaby-namn förekommer därutöver i Dalarna, Värmland, Dalsland, Västergötland, Bohuslän, Småland och Blekinge. Utanför Sverige förekommer motsvarande namn i Norge, särskilt i sydöst vid Oslofjorden, i Danmark och på Orkneyöarna (Hämtat från institutet för språk och folkminnen).

År 1783 ersattes det gamla koret och sakristian med ett nytt och större kor. Samtidigt revs vapenhuset och ersattes av tornets bottenvåning. Om denna ombyggnad påminner en stentavla över huvudentrén med texten: Uti Konung Gustaf III:s tid blef denna kyrka utbygd och förbättrad år 1783, se bild nedan. Altaret fick sin nuvarande plats 1885 liksom den nuvarande tornspiran. Bland inventarierna kan nämnas; en förhistorisk gravsten, ett kalkstensklot med ristningar från järnåldern, som förvaras inne i tornets bottenvåning, altartavlan Nattvaden, som målades 1736 av Georg Engelhard Schröder och skänktes av drottning Ulrika Eleonora, två medeltida Mariabilder över ingången till sakristian, som möjligen härrör från ett medeltida altarskåp och ett triumfkrucifixet från 1400-talet. I kyrkan finns också en minnestavla över Baltzar Beck på Horns säteri, som dog 1618. Horn omnämns i skriftliga dokument första gången år 1494, då det övergick till Sten Sture den äldre. På 1500-talet utvidgades gården genom uppköp av hemmanet Kjellfrötorp och konfiskering av jord från kyrkan, sanktionerat av den så kallade Reduktionen som Gustav Vasa införde 1527, för att minska kyrkans makt i det nya Sverige. 1553 tillföll egendomen Gustav Vasa och sedan Hertig Karl av Södermanland. Hur gården såg ut vid den tiden vet vi inte mycket om, men idag är Horn med byggnader och omgivning klassat som riksintresse och utgör enligt kommunen; en av de mest intressanta herrgårdsmiljöerna med ett flertal mycket välbevarade byggnader från 1700- och 1800-talen.

Åkers Kyrka

Är en mäktig byggnad och hade en ansenlig och pompös karaktär redan vid uppförandet på 1100-talet. Placeringen på en höjd och med det höga tornet skapade synlighet på mils avstånd. En placering som skvallrar om att detta var en rik och viktig ort redan under Vikingatiden och tidigare, men som fick sin verkliga storhetstid efter Gustav Vasa och etableringen av styckebruket. Bruket som etablerade sig på orten omkring 1580 blev så viktig för den blivande stormakten Sverige att hela samhället fick namnet Åkers Styckebruk. Här gjöts kanoner från 1588 till 1861 och i Åkers krutbruk tillverkades krut fram till 1993. I en bevarad handling skriven av självaste Gustav Vasa 1552 ger kungen uppdraget åt Anders Krutmakare; anlägga krutverk vid strömmar som nedrinna i Mälaren.

De vackra utsmyckade klockorna i det kvadratiska klocktornet från 1689 är av olika ålder och utseende. Klockan på bilden ovan med ett porträtt av Gustav II Adolf är sannolikt från sent 1600-tal medan den andra är daterad 1757 och senare omgjuten i Stockholm enligt inskriptionen. Det ligger nära tillhands att tro att klockorna gjöts i det närbelägna bruket, men klockgjuteri var en särskild konst som krävde särskilda hantverkare, ritualer och metoder. På medeltiden gjöts klockorna av kringresande klockgjutare som på plats etablerade gjutanläggningar, som sedan revs. Det var oftast hantverkare från städerna som reste ut och tillverkade socknarnas klockor. Stadsgjuterier för klockor uppträder under 1600-talet..., skriver Eva Skyllberg och Johan Anund i skriften I gruva och grav utgiven av Jernkontoret 2003.

Toresunds Kyrka

Ännu en Kyrka från det expansiva 1100-talet. Utvidgad och tillbyggd under 1400-talet, med bland annat en ny sakristia, vapenhus och ett torn. År 1502 slog en blixt ner och brände av tornspira och yttertak. En återuppbyggnad följde, men tornet hade skadads allvarligt och försvagats. 1806–1808 revs tornets övre del och fick ett gemensamt tak med långhuset. 1908 genomgick kyrkan en hårdhänt restaurering som förstörde mycket av den medeltida karaktären. Senare har man genom ombyggnader försökte att återskapa det ursprungliga intrycket. Arkitekten Sven A. Söderholm har enligt Riksarkivet varit inblandad och ansvarig för en hel del av detta arbete. Fasadytorna består av en ojämn färgad slätpus som nyligen renoverats. Fönsteröppningarna är spetsbågiga förutom sakristians fönsteröppning som är rundbågig. Fönstren består av fasta ramverk av gjutjärn på långsidorna. Sakristians och södra korsarmens fönster är av trä med blyinfattade rutor, troligen från 1700-talet. På 1700-talet uppfördes också en klockstapel i trä ett stycke utanför kyrkogårdmuren.

Inmurad i fasaden finns en märklig rund sten dekorerad med ornamenterade cirklar. Det är ett gravklot av ljus granit. Klotet har en diameter på cirka 50 centimeter och var en tämligen vanlig utsmyckning av gravar under Järnålderns folkvandringstid på 400-500-talen. Klotens betydelse hade en rituell och symbolisk innebörd som fick en ny betydelse genom placeringen i den nya religionens viktigaste symbol, Kyrkan. Gravklot har påträffats framförallt på gravfält i Närke, Mälarlandskapen och på Gotland, men förekommer även i västra Norge.

Ytterselö Kyrka

Kyrkan med västtorn inkluderat byggdes förmodligen som en enhet redan under 1100-talet. Under 1300-talet utvidgades kyrkan och förlängdes åt öster. Samtidigt torde sakristian tillkommit och omkring 1500 hade kyrkan vapenhus och ett långhus med stjärnformade tegelvalv uppdelade i tre travéer. Även tornrummet, sakristia och vapenhuset fick sina kryssvälvda tak vid denna tid. Som de flesta kyrkor av rang genomgick även Ytterselö Kyrkan en transformering efter Gustav Vasas deklaration av förhållandet mellan andlig och världslig makt i Sverige. En transformering som sedan under stormaktstiden förstärktes i kyrkorna med påkostade nationella och världsliga symboler för att förtydliga var makten och härligheten fanns.

Johan Peringskiölds skiss till höger från 1684 visar kyrkan och det från 1650 uppförda Soopska gravkoret med tidsenlig kupol och spira. Den visar också att kyrktornets höga, pyramidformade spira fanns redan på 1600-talet, samt avsaknaden av en absid. Kanske byggdes kyrkan ursprungligen utan, eftersom man inte har kunnat påvisa att en absid senare ersatts av en rakt avslutad korvägg. Man vet dock att det i Norden på 1100-talet byggdes kyrkor både med och utan. Någon hållbar förklaring till detta finns inte, men en teori är att man under 1100-talet har hämtat byggnadsidéer dels från Engelskt, dels från Tyskt kulturområde, där de ursprungliga arkitektoniska reglerna vid tiden hade utvecklats och moderniserats.

Nuvarande högkoret byggdes 1728 och det Soopska gravkoret desimerades till sitt nuvarande mer anspråkslösa utseende. Under högkoret finns ett gravkor för ägarna till Mälsåkers slott. Där ligger Anna Maria Soop, hennes barn och hennes två makar, greve Axel H. Wachtmeister och greve Carl E. Gyllenstierna. Det karolinska högkoret sticker ut både i färg och form och har ett kopparklätt kupoltak som kröns av en för tiden typisk lanternin. Med undantag för kordelen är kyrkan vitrappad och har mönsterlagt tjärat spåntak. Tornet har små, högt sittande ljudgluggar. Långhusets rundbågiga fönsteröppningar är från 1800-talet. Kyrkogården omges av den sedvanliga kallmuren. Västsidans stiglucka i muren kan ha ett medeltida ursprung.

Alldeles söder om kyrkan, på kyrkogården invid kyrkporten, står ett märkligt monument över Hans Åkesson Soop, som dog 1619, och dennes hustru Elin Erikdotter Kagg. Bild ovan till höger. Gravmonumentet är uppbyggt av fyra kalkstenspelare med ett spånklätt valmtak som skyddar den underliggande gravstenen med paret uthugget i relief.

Ett annat monument över släkten Soop finns bara ett stycke från Kyrkan vid mälarens strand. 1600-tals palatset Mälsåkers slott, bilden till höger. Nuvarande byggnaden uppfördes 1670 enligt ritningar av ingen mindre än Nicodemus Tessin d.ä. Resultatet blev ett av Sveriges ståtligaste barockslott, vackert beläget precis vid Mälaren, på Sveriges största ö i en insjö, Selaön. Det var den inflytelserike Gustav Soop, vid tiden riksråd, som bekostade det tämligen vidlyftiga bygget. Baron Gustaf Soop af Limingo innehade förutom Mälsåker och sitt friherreskap Limingo, som omfattade 129 hemman, flera gods både i nuvarande Sverige och utomlands. Stora Bjurum, Hjälmsäter och Påtorp i Västergötland, Medevi gård i Östergötland, Granhammar i Uppland, Finnåker i Västmanland och Wuojoki i Finland samt Oustapel i Livland. Gustav Soop, avled som en av sin tids rikaste män, kort innan en ny reduktion av grev- och friherreskap stadsfästes i 1680 års riksdag. De flesta av godsen drogs då in till kronan.

1000-talets Runstenar - Tidiga Kristna symboler

Nedan tre runstenar från 1000-talet ristade av den berömde runristaren, Balle. Han var framförallt verksam i Uppland, men gjorde även beställningsjobb åt förmögna stormän här i Mälaren på Selaön. Balle var verksam som runristare under senare hälften av 1000-talet. Ett sjuttiotal av hans ristningar är registrerade av Riksantikvarieämbetet, varav ett tjugotal är signerade. Hans ristningar karakteriseras av en rik och konstnärlig ornamentik. Grunderna hade han kanske lärt sig hos den något äldre Livsten, som verkade omkring 1030-1050 i västra och sydvästra Uppland samt trakterna kring Sala, men Balle utvecklade snart en alldeles egen stil där det konstnärliga uttrycket fick nya former. Altunastenen anses som hans förnämsta verk. Stenen ristade han tillsammans med Frösten. I den får han verkligen utlopp för sitt skapande av bilder. Bland annat illustreras Tors fiske på ett dramatiskt sätt, vilket tyder på att snarare beställaren än ristarna vurmade mer för den gamla asatron än den nya religionen.
Mer om Altunastenen finns att ta del av här.

Sö 212 Överselö socken

Sven lät resa denna sten
efter Faste sin broder.
Gud hjälpe hans själ
bättre än han kunde förtjäna.

Sö 210 Överselö socken

Var-Åse (?) lät resa denna sten efter Holmger sin broder.
Gud hjälpe hans själ bättre än han förtjänade. Balle ristade dessa runor.

Sö 207 Överselö socken

Placerad: Överselö kyrka

Gudr- .... sin fader. Han for manligen till England. Gud hjälpe hans själ.

Bönernas utformning innebär inte som man skulle kunna tro att de döda varit onda människor utan uttrycker
snarare en ödmjuk förhoppning om Guds nåd efter döden. I Ytterselö socken på södra delen av ön, nästan där bron över till Stallarholmen har sitt fäste, ligger ett gravfält med några mäktiga gravhögar och två runstenar. Den största och mäktigaste är signerad med runmästarens namn. Runorna på stenen lyder:

Björn och Gärdar läto resa denna sten efter sina bröder Viking och Stigfast. Balle ristade.

Det var med all sannolikhet två rika och betydelsefulla män som anlitade den berömde runristaren för att skapa ett monument över sina älskade bröder. Ett monument som nästan tusen år senare står kvar och minner om deras bedrift.

Lite längre bort från vägen står den andra stenen, kanske rest av grannfamiljen, som inte ville vara sämre. Kanske var det två ätter som en gång levde här och tävlade om status och ära? Frågan ställs retoriskt på den skylt som Länsstyrelsen i Södermanlands län satt upp vid platsen.

Runorna på den mindre stenen nedan lyder: Torbjörn reste denna sten efter Ospake. Sin Fader. Han ägde...

Enligt Riksantikvarieämbetet är det troligt att stenarna står på sina ursprungliga platser i anslutning till gravhögarna. På kyrkogården alldeles invid Överselö kyrka står fem mäktiga monument från 1000-talet med Kristna budskap. Dessa stenar är ditflyttade efter att de upptäckdes vid en renovering av kyrkan i slutet av 1800-talet. Flera av stenarna ingick i kyrkans fundament och fick skador när de frilades. Att stenarna användes i kyrkobyggandet som byggnadsmaterial anses av många som fönedrande och en symbol, likt underliggaren på medeltida skulpturer av S:t Olov, för Kristendomens seger över hedendomen. Det skulle lika gärna kunna vara ett sätt att integrera det gamla i det nya och att få tvivlare att lättare acceptera den nya ordningen. I likhet med kyrkgolvens gravvårdar murades de gamla minnesstenarna in i den nya tidens allra heligaste symbol för ett evigt liv. Ett argument för detta anser jag är att stenarna användes rättvända och läsbara oavsett om de låg som tröskel till ingången eller blev en del av kyrkväggen. Många av dessa stenar hade dessutom ett Kristet budskap, vilket stärker tesen om att användandet var ett led i själva implementeringen av Kristendomen. Mer om detta och vad forskarna anser finns att läsa i Håkan Walls sammanställning för Enköpings kommun Runstenar och kyrkor. Att sedan stenar gömts under puts och överkalkats var bara ett led i den Svenska kyrkans historiska förnekelseprocess, som skedde efter Gustav Vasas intåg på den Svenska tronen. Medeltiden och den universella kyrkan skulle då städas bort. Ta också gärna del av Överselö Kyrka. En av mina favoriter dokumenterad på en separat sida.

Fler spännande kyrkor hittar du på unikaboxen.net/kyrkor